TANKE OCH KÄNSLA - TOK    SKRIFTER, HISTORIK

 


VAD ÄR TOK? - Några axplock ur TOK:s historia
subjektivt berättat av Benkt Engquist.

1966 öppnades den första estetiska linjen vid en svensk folkhögskola, nämligen i Östra Grevie utanför Malmö. Syftet var att ge en god konstnärlig utbildning för framtida bildkonstnärer och betona konstens betydelse i den enskilda människans liv. Projektet blev uppmärksammat och under 1970-talet uppstod konstlinjer vid ett 20-tal folkhögskolor. Dagens estetiska program vid svenska gymnasier är en följdföreteelse till de svenska folkhögskolornas pionjärinsats den gången. Drygt 500 unga kvinnor och män var under åren 1966-1991 elever vid Östra Grevie Folkhögskola. Flera av dem har gjort uppmärksammade insatser i svenskt konstliv, några även internationellt.
    TOKs uppkomst har att göra med verksamheten vid Östra Grevie och det Estetiska manifest som avsåg att prägla skolans estetiska undervisning. Under 1970-talets första år blev Östra Grevies Estetiska manifest föremål för en lång rad artiklar i svensk press. Särskilt aktiv var kulturjournalisten och lektorn Mats Bramstång. Manifestets tankegång var att konstutbildning utvecklar människan känslomässigt, ger djupare självkännedom och därmed ett rikare liv. Tanke och känsla blev nu parollen för detta program.
    1970 skrevs texten till Estetiska manifestet i samband med en utställning av elevarbeten på Domus Interiör i Malmö. Året därpå blev litografen Birger Hammarstedt lärare vid skolan och tillsammans med honom och läraren i keramik Ernst Christensen planerade vi någon form av utåtriktad verksamhet för att vinna stöd för dessa idéer.
    1974 erhöll jag ett stipendium från Malmö Lucia-kommitté och med 56 tusenlappar som grundplåt kunde vi nu bilda förbundet TANKE OCH KÄNSLA. Det gällde sedan att ge ut en årlig skrift för att däri förfäkta manifestets humanistiska ideal.
    1976 kom förbundets årsskrift TOK ut med sitt första nummer. Att det blev ekonomiskt möjligt har vi att tacka några anställda på tryckeriet Andersson & Co i Malmö, vilka på sin fritid och gratis producerade första årgången. Alltsedan detta första nummer har lektorn, översättaren, poeten och målaren Tryggve Emond medarbetat med essäer, poesi, samhällskritik och filosofiartiklar. Hans insats har uppskattats av alla.
    Carl Persson, ägare av bl.a. Calmeks Mekaniska AB och ett konstgjuteri i Svedala blev en av våra första välgörare. Han understödde TOK under flera år med rikliga penninggåvor och då han 1980 överlät sitt företag till Tetra Pak, fortsatte man där av bara farten ytterligare ett decennium. Stödet bestod av medlemsavgifter för 200 personer under 15 års tid, d.v.s. närmare miljonen i våra dagars kronkurs. En ansenlig summa för medellösa drömmare. Perssons kamrer och allt i allo, Bo Thylander, är sedan dess TOK's förbundskassör.
    1977 blev token Lars Wahlgren rektor vid Nordvästra Skånes Folkhögskola och öppnade där en konstlinje med TOK:s manifest som vägledare. Vid samma tid hade jag nära samarbete med konstutbildningen vid Oskarshamns folkhögskola, där rektorn Stig Franzén var medlem sedan en tid. En annan skola kan också nämnas nämligen Kyrkerud i Dalsland, som även den anslöt sig till manifestets idéer samt Hvilans folkhögskola, som länge var ett TOK-centrum.
    Redan tidigt, 1978, kom studieförbundet Vuxenskolan in i bilden. Min verksamhet som föreläsare och utbildare ledde till betydande kontakter inom denna krets. Jag mötte Börje Hansson, distriktschef för Skåne, miljökämpen Ingemar Nilsson och inte minst Rolf Andersson i Ljungskile. Av dessa fick jag i uppdrag att hålla konferenser om TOK på många håll i landet och även utomlands. TOK började nu vinna anhängare på många håll inom bildningsförbundet. Ekonomiskt stack man också till oss en handfull tusenlappar då och då.
    1981 föreläste jag om TOK i Kuopio i Finland med deltagare från nordiska bildningsförbund.
    Här mötte jag Paola Tuomikoski, som var kulturråd i Finlands regering och professor i konstuppfostran. Hon blev en varm anhängare av TOK och medarbetade framöver i årsskriften samt förde ut våra idéer till bl.a. Nordiska Konstcentret på Sveaborg, där Erik Kruskopf blivit chef sedan han lämnat kulturredaktionen på Helsinkin Sanomat.
    En annan utlandskontakt var den norska författarinnan och journalisten på Aftenposten, Gerd Hennum, som skrev artiklar om TOK i norska medier och besökte oss några gånger.
    1984 hade TOK en meeting med den sympatiske kulturministern Bengt Göransson. Han kände väl till TOK och vi hade ett givande samtal om det konstnärliga skapandets roll i svensk skola och vår syn på förändringar. En annan regeringskontakt var den s.k. Framtidsgruppen, som leddes av statsrådet Ingvar Carlsson.
    Det är viktigt att understryka att TOK är en partipolitiskt obunden organisation. Under årens lopp har vi haft som medlemmar aktiva politiker från i stort sett alla partier.
    Åttiotalet präglades inte minst av folkhögskolläraren Gösta Qwarforts stora insats. Som gammal folkbildare och ABF:are var han van att stå på barrikaderna och varje vecka vann han nya proselyter till TOK. Hans nära vän Stig Pettersson, som varit spårvagnsförare i kungliga huvudstaden, vaktmästare på Enskilda Banken och till sist något av allt i allo på Malmö Stadsteater, följde i Göstas spår och kom att grundlägga en levande verksamhet i Malmö. De är nu båda ur tiden och vi saknar dem alltjämt.
    En annan veteran och, tack och lov, livs levande är Gunvor Digerfeld i Lund, doktor i pedagogik och dansexpert. Hon hörde till kretsen kring Arno Werner och filosoficirkeln i Lund. Det var på den tiden cirkeln endast samlade en handfull åhörare. Sedermera blev det som bekant annorlunda. Via hennes kontakter blev flera av filosoficirkelns föreläsare medlemmar i TOK, som Erland Lagerroth, Richard Matz, Benkt-Erik Benktsson och Björn Sjöwall. De kom alla att bidra med värdefulla artiklar under årens lopp.
    1987 blev Hillevi Hedin medlem i TOK och under tio år ensam ansvarig för vårt medlemsregister. Då hon under fyra år var bosatt i Stuttgart, skötte hon arbetet därifrån. Hennes arbete för TOK den gången är för oss alla ett föredöme av idealitet.
    Slutet av 1980-talet präglas också av arkitekturpsykologen Sven Hesselgrens engagemang för TOK. Alla färghandlare känner väl till Helsselgrens färgatlas men knappast dess upphovsman. Han var en vittberest och vis gammal man med ett djupt intresse för konstens stora värde i våra liv.
    En annan betydande kraft var Curt Pertoft, som under 90-talets första år framgångsrikt byggde upp en vital Ängelholmsavdelning. En av de första i denna grupp var Erik Bodén, musikälskare och skoldirektör.
    Det är glädjande att konstatera att en lång rad människor under lång tid gjort stora uppoffringar för att hålla TOK vid liv. En lista över alla dessa skulle bli ganska lång. Under de 30 år vi hittills existerat som organisation har i runda tal 5 000 personer varit medlemmar under längre eller kortare tid. En handfull veteraner från 1974 är fortfarande i full vigör, andra har endast gästspelat under något år. De flesta av TOKs medlemmar har jag aldrig mött personligen, ty de är utspridda över hela kungariket. Vårt lands stora avstånd omöjliggör nära kontakter. Därför är det nog troligt att just dessa långväga medlemmar uppskattar oss i första hand för vad vi står för och känner en värdegemenskap med oss.
    TOKs verksamhet är idag som alltid inriktad på utgivning av tidskriften och vår årliga litografi. Vi har emellertid också ett digert kursprogram, trevliga årsmöten samt konstresor till Europas museer.
    Till alla er som bor långt härifrån sänds en speciell hälsning och ett varmt tack. Nordligast bor kanske Ann Nilsson i Gällivare och förmodligen sydligast Inga Krantz, som läser sin TOK i Suvigliana intill Lugano.

/Hjärnarp, våren 2005  Benkt Engquist 

GAMMALT OCH NYTT 2005

TOK:s trettioförsta år (2005) är snart till ända. Under det gångna året genomfördes vår hittills största konstresa vad deltagarantalet beträffar (83 st.), nämligen till S:t Petersburg. Arrangör var som vanligt Ingemar Ringqvist på Svenska Kulturresor i Malmö, som är ett av de få svenska företag i resebranschen som har kompetens att erbjuda Ryssland som resmål. Nu till våren 2006 följer den andra resan i österled, vilken går till Moskva. Resan är fulltecknad sedan i våras (56 tokar har redan betalat in anmälningsavgiften). Eventuellt ytterligare intresserade placeras på vår reservlista. Vi intar Moskva under fredliga former den 22 maj, vilket kanske påminner en och annan av oss om våra förfäders erövring av Moskva den 12 mars 1610 då Jakob de la Gardie och 5 000 uppsvenskar (således inga skåningar och hallänningar) marscherade in i ryssarnas huvudstad och drack sig segerrusiga i Kreml (mer än vad Hitler klarade av!). Kanske vår svenske härförare t.o.m. fick några hundra gram vodka serverad sig ur tsarevnan Irina Godunovas guldkalk, som du ser i detta blad. TOK:s resa till Moskva blir mer kulturell och får ses som en avslutning på en närmare fyra terminers kurs i ryskt måleri. Utöver det nämnda har under det gångna året Skåne-distriktet arrangerat en populär resa under september med Bo Nilsson till Wien. Tidigare under åren har samme arrangör fört glada tokar till Berlin och Paris, - resor vilka trots sina få dagar givit deltagarna rika upplevelser.
         TOK:s stora resor, som nu planeras med Ingemar Ringqvist från och med våren 2007, går till Frankrike. Första resan (9 dagar) blir en rundtur till betydande museer med början i Montpellier och avslutning i Bordeaux. Övriga resor påföljande två-tre år blir kustresor till viktiga museer och målarbyar i Bretagne och Normandie ända upp till Amiens.                           
        Anmälan till resan 2007 bör ske redan nu när du läser
detta, eftersom den sannolikt, som hittills har skett vid våra resor, blir snabbt fulltecknad. Anmälningsavgiften är som vanligt 1000 kr. (TOK:s PlusGiro 483 95 25-5.)

        TOK:s kurser i Måleriets historia fortsätter oavbrutet
sedan hösten 1989. Kurserna som sker i Vuxenskolans och Medborgarskolans regi omfattar under år 2006 spanskt måleri alltifrån Goya samt svenskt 1900-tals måleri. Kursorterna är Halmstad, Laholm, Ängelholm, Klippan, Malmö och Vellinge. Runt 200 personer deltar, varav 80-90 % är medlemmar i TOK.                           
        TOK:s årsskrift förbereds under hela året. Varje vecka
sammanträder vår lilla miniredaktion (Gull och Eli-Mari) och planerar sitt arbete. Gull Mjöbring fortsätter sin krönika och forskning över kvinnliga målare och Birgitta Loftäng fördjupar sig i intrycken av våra konstresor för att kunna sprida kunskap till alla läsare av TOK.
       
Tryggve Emond återkommer även 2006 liksom han gjort sedan TOK bildades. Gert Glentow, vars diktverk Gränsvärlden, många tokar tagit till sitt hjärta, finns med i vårens utgåva av vår tidskrift.
        Årsskriften 2006 ägnas i första hand minnet av
Bengt Wallberg, målaren och poeten som dog i en hjärtattack i sin ateljé den 6 juni 2004, 73 år gammal. Något av det sista Bengt arbetade med var litografin till TOK. Den blev aldrig signerad men är för oss lika välkommen. Den ges ut 2006 som vår 30:e jubileumslitografi. Bengt skulle själv publicera en större artikel om sitt eget må­leri och bildkonstens förhållande till musiken, då han lämnade scenen. Vi stod varandra nära sedan pojkåren och jag har följt hans arbeten från de första trevande akvarellerna till hans ålderdoms stora experimentella verk. TOK högtidlighåller minnet av honom och visar ett antal bilder. Som vanligt utkommer årsskriften under april.                            
        TOK har nu en egen hemsida www.tankeochkansla.se (som i en nära framtid kommer att heta: www.tankeochkänsla.se ) tack vare ett omfattande ideellt arbete av Bertil Burström, som till vardags är uppfinnare
och skulptör samt även är en av TOK:s veteranmedlemmar. Det är vår innerliga förhoppning att vår hemsida skall bidra till en medlemsökning som är helt nödvändig, om vi skall kunna fortsätta med en dyrbar tidskriftsutgivning. Vi ber dig därför om hjälp med medlemsvärvning. Berätta för dina vänner och anhö­riga om vår verksamhet och våra syften! Bli aktiv - med andra ord. Skänk ett medlemskap till någon eller några du sätter värde på!                            
         TOK:s årsmöte 2005 var förlagt till Hillesgården vid Fastarp utanför Klippan. Här har en samling idealister byggt upp ett centrum för sökande själar där överskottet av deras verksamhet och inte minst sparsamhet skänks till välgörande ändamål. Till vår årsträff kom runt 60 medlemmar som alla fick en upplevelserik dag med förbundsrådsstämma, filmvisning, konstföredrag, rundvandring, lunch, kaffe med dopp och inte minst glada återseenden.                            
        Årets litografi är utförd av
Susanne Jardeback i Helsingborg. Hon är en fin representant för en rad unga konstnärinnor som ställt upp för TOK som medlemmar och grafiker. Bland de övriga märks Maimo Widesjö, Lomma samt Elsebeth Malmsten och Karin Arvidsson, Helsingborg, vilkas grafiska verk under framtida år når våra medlemmar.                            


Jag vill till slut vända mig till dig, som under decennier
tillhört TOK utan att vi träfats eller ens talats vid i telefon. Ditt årslånga stöd till vårt förbund har betytt mycket för oss - inte minst mentalt. Jag lever i den tron att TOK:s dröm om en människa fostrad genom konstupplevelser till känslomässig rikedom också är din dröm och att du delar vår uppfattning att ett liv utan konst är det verkligt fattiga livet även om ett sådant liv är infattat i en aldrig så påkostad ram av guld.                             

/Benkt Engquist, december 2005

__________________________   Åter till sidans topp

 

Den nya humanismen
av Benkt Engquist, 2004

Humanism
Vem har inte hört talas om begreppet humanism? Det förekommer i alla tänkbara sammanhang och nästan alltid som ett positivt värdeladdat ord. Ibland får begreppet en närmare bestämning och kan då kallas pragmatisk, teknisk, nationell, modern, real, social, socialistisk, existentialistisk, personlig, kristen eller estetisk humanism. Till denna flora av bestämningar har TOK ytterligare lagt begreppet "ny humanism", vilket knappast gör bilden klarare av vad humanism egentligen står för. Låt oss titta närmare på begreppet.

Humanismens skilda former
Ordet humanism lär första gången ha använts av den tyske pedagogen Niethammer 1808 för att beteckna
"allt som bidrar till att bilda, d.v.s. skapa människans s.k. högre natur i enlighet med ideal hämtade från antikens Grekland och Rom".

Senare under 1800-talet, närmare bestämt 1885, präglade en annan tysk forskare, Paulsen, begreppet "Neuhumanismus", som beteckning för en speciell grekisk-tysk humanism i motsats till den romersk-italienska, som segrat inom renässansen. En annan typ av humanism - den Tredje humanismen - florerade kring sekelskiftet med syfte att väcka till liv antikens idealism genom studier av klassiska språk och historia. Denna senare humanism utgjorde sannolikt idealet för den för länge sedan avsomnade helklassiska linjen vid svenska gymnasier. Vad som föresvävade dessa tidigare anhängare av humanismen var att man under antiken skapat en människosyn, som kunde gälla för evigt. Därtill kom en gränslös beundran för antikens forskning kring den mänskliga tanken och lagarna för det vetenskapliga tänkandet. Det antika Västerlandets vetenskap, som idag är världens vetenskap grundlades av Platon, Aristoteles, Demokritos och andra på 300-talet f. Kr. Men lika viktig som den nyfödda argumentationsanalysen var hävdandet av etiska mönsterbilder för människan, som i Platons utformning fick en verklighetsgrad likvärdig med sanning. Subjektiv värdering upphöjdes till objektiv verklighet. Triaden det Sanna, det Goda och det Sköna skulle för all framtid utöva sitt inflytande över västerländskt tänkande. Humanismen ansåg sig således besitta kunskap inte enbart om det mänskliga själslivets olika former - bland vilka förnuftet ansågs som den högsta - utan även om de normer eller mönsterbilder, som människan obetingat hade att följa om hennes utveckling som individ skulle kunna fullföljas. "Känn dig själv!" löd Sokrates maning till ungdomen i Athen liksom till oss idag.

1900-talet medförde en radikalt ny syn på humanismen med rötter i den tidiga marxismen. Den franske filosofen Jean-Paul Sartre förkastade de tidigare humanismtolkningarna som metafysiska med falska anspråk på objektivitet och lanserade sin speciella form av kritisk humanism under inflytande av såväl Martin Heidegger som Sören Kierkegaard. Människan är fri och lyder inte under några andra etiska krav än hon själv väljer. Men denna totala frihet skapar hos människan ångest. Hon söker efter sin identitet, "att vara som ett ting", och finna en social roll eller grupptillhörighet. Genom det hon gör, väljer hon sig själv. Hon är sin egen skapare men samtidigt kan hon först genom andra människor upptäcka sig själv och Sartres humanism mynnar ut i kravet på engagemang för andra människor för att därigenom lära känna sig själv fullt ut. Hos Sartre förenas här marxism och existentialism till humanism.

Humanitas
Begreppet humanism är förknippat med ett annat begrepp nämligen det latinska "humanitas" (mänsklighet). Ordet dyker upp för första gången i en anonym latinsk skrift 84 f.Kr. och användes senare av Cicero upprepade gånger. Det betecknar här summan av andliga normer och ideala praktiska förhållningssätt för människan. Märkligt nog har detta ord ingen föregångare i grekiskt språk trots att begreppet som sådant helt igenom är präglat av platonismen. Begreppet humanitas får redan hos Cicero en klang av världsmedborgarskap och naturrätt som bör komma alla människor till del. Även denna term är liksom begreppet humanism starkt värdeladdat och användes i alla tänkbara syften, som t.ex. hos de franska kommunisterna som döpt sin tidning till L`Humanité. Att vara human och visa humanitet är sålunda honnörsord, vilkas innebörd är helt avhängig av den människosyn som vederbörande företräder.

Tänkandet som adelsmärke och Känslan som Askunge
Sedan antikens dagar har det mänskliga förnuftet ansetts vara hennes främsta andliga tillgång. Det har i hög grad varit ett skötebarn och getts många namn under seklens gång. Man har också vanligtvis delat det i skilda arter och skapat någon sorts förnuftspyramid, där förslagsställarens eget förnuft alltid förutsatts utgöra själva pyramidtoppen. Lägst har alltid bondförnuftet placerats (den allmänna demokratiska meningen) och högst det vetenskapliga, logiska tänkandet. I enstaka fall har ett särskilt enastående förnuft fått stråla som en stjärna från Österlandet, nämligen det förnuft eller mystiska skådande som hos Augustinus, Eckhart och andra mystiker öppnat Himmelrikets förlåt och avslöjat en flik av Sanningen. Under skolastiken d.v.s 1100-1400 drevs intresset för det mänskliga förnuftet längre än kanske någonsin och den aristoteliska logiken utgjorde grunden och medlet i häftiga vetenskapliga uppgörelser, som t.ex. hos Peter Abaelard, vilket emellertid inte hindrade den store dialektikern att trots sitt förnuft tappa huvudet och ge sig känslan hän då han mötte den attraktiva nunnan Heloïse. Människans förnuft ansågs således vara hennes enda verkligt betydelsefulla tillgång och denna skulle hållas i avskildhet från det jordiska. För att förklara förnuftets roll i sinnesuppfattningen och kontakten med världen, sades det att denna kontakt skedde i en sensitiv själ, i ett passivt förnuft eller i en lägre del av det högre förnuftet. Vårt förnuft fick icke beblandas med vårt känsloliv som hörde till den undre regionen, det som kvarhöll oss bland de förgängliga tingen. De begrepp som förnuftet nådde fram till, kallades concepta clara medan känslans inmutningar gavs namnet concepta diffusa. De senare var luddiga och ogripbara, omöjliga att definiera och därmed oanvändbara i varje begreppsapparat. Visserligen - och det skall sägas - förekom den viktiga reservationen bland några förnuftiga tänkare, att det som är diffust kan bero på avståndet och bristen i den egna förmågan till upplevelse. Man var således inte helt säker på att tillvarons hela rikedom kunde gripas av endast det förnuftiga tänkandet och uttömmande beskrivas. Människan var kanske rikare än så. Kanske var hennes känsloliv inte enbart en tung börda att släpa på utan även en värdefull tillgång för att uppleva verkligheten.

Det skulle dröja århundraden innan "känslan" blev föremål för seriösa studier. Särskilt betydelsefull blev Spinozas verk Etica, i vilket han tillerkänner människans aktiva känslor en betydelsefull roll. Engelsmannen John Locke är en annan pionjär för att inte tala om Jean-Jacques Rousseau som fick själve Imanuel Kant att skaka av upphetsning. 1800-talet medförde en vetenskaplig psykologi och under förra seklet kom känslan att bli föremål för inte minst kreativitetspsykologers brinnande intresse. Skälet till detta var den nyvunna insikten att skapande verksamhet är en helhet där tanke och känsla ingår som nödvändiga förutsättningar. Inte minst inom djuppsykologin förstod man känslans roll som väg till självkännedom och dess karaktär av själslivets motor.

   / Benkt Engquist 2004

 

Åter till sidans topp


 Bild © Bertil Burström/Webbmaster, 2015-06-14

Webbsajten introducerad på Internet 11 november 2005

Webbsidan byggd med FrontPage 2003 för Internet Explorer